Känner du Gebbe? Han är en groda som alla andra. Förutom att hans fötter är mer mörkgröna och hans kropp är mer ljusgrön. Gebbe bor i vassen tillsammans med sin mor och far, väldigt många syskon och andra familjemedlemmar.

Ibland tycker han att det är mysigt med alla grodor. Men ibland är han gärna ensam. Det är därför att han då tänker bättre.

Vissa dagar tar han sig iväg med sin kompis Wopp. Idag är en sådan dag. Gebbe och Wopp klättrar upp ur vassen. De brukar fånga flugor tillsammans men nu vill de göra något annat. Men vad?

Wopp gör några stora hopp. Sen dyker han ner i vattnet. "Här hittar vi väl något att göra. Kom du," säger han. Men Gebbe tycker att det är för vanligt. Där i diket hittar de säkert inte något annat. "Åh nej," svarar han, "där är vi så ofta. Jag kommer sen."

Gebbe vänder sig om och hoppar upp till dikeskanten. Där, inte långt bortom gräset, är skogen. Det är rätt så mörkt mellan de höga träden. Och det är heller inte så lätt för en liten groda att hitta vägen. Men Gebbe är modig. Snart sitter han mellan ormbunkarna vid skogskanten. Han kan fortfarande se gräset lite grann.

Det doftar gott här mellan träden. Mmmm, god skogsdoft! Gebbe följer sin näsa. Han hoppar allt djupare i skogen.

Då kommer han till en håla. Ingången är stor nog för att hoppa in i. Och det är faktiskt vad han gör. Hoppa, ett hopp. Hoppa, ett hopp till. Hoppa, ett till. Nu sitter han inne i den stora hålan. Det är beckmörkt. Och plötsligt går det upp för honom vad han gjort. Där sitter Gebbe. Helt ensam i en mörk håla långt ifrån hemmet.

Och han sitter, och sitter ... för att han behöver tänka. Och det går jättebra när man är ensam.

Det är helt tyst här. Eller ... vad är det? Gebbe hör ändå ett ljud från ett hörn i hålan. Ett väldigt lågt ljud. Gebbe gör ett litet hopp. Nu hör han det tydligt. Det är ett mjukt, surrande ljud. Ett litet hopp till. Ja, nu ser han också något.Ögonen har vant sig vid mörkret. Han är nu väldigt nära.

Det liknar en ... boll. En boll? Ja. Men den skrämmer honom inte alls! En boll som ger ett ljud ifrån sig. Troligen läcker den sakta.

Gebbe är lugn. Han bestämmer sig för att ta med sig bollen. Med mjuka puffar rullar han den mot utgången. Nu är det dags att hitta vägen tillbaka. Som tur är går det bra. Gebbe har ju ett bra luktsinne. Så följer han sitt eget spår tillbaka.

I gräset vid vattenkanten sitter Wopp och väntar på honom. "Vad har du med dig?" "Jag har hittat något Annat," säger Gebbe. "Det liknar ju en boll, inget annat," säger Wopp, "men den är vacker." Gebbe och Wopp granskar bollen. Den är ändå inte läck för den är lika stor som den var förut då den låg i hålan. Och den är lite genomskinlig.

Nu när solen lyser på den ser de att det kommer fram en färg längs kanten. Blå på ena sidan. Gul på den andra. Ibland blir det gula orange, sen röd. Den blåa sidan blir ömsom grön, ömsom lila.

Wopp ger bollen en liten puff. Och där börjar den rulla. Sakta först. Sen fortare. Och då studsar den mot vattnet. Genom solljuset får den ständigt en annan färg.

Och varje gång den studsar på marken så hör de ett ljud. För musen över bilden här nere eller klicka på den. Då hör du det också.

Bollen har fått riktig fart. Den studsar ner i vattnet med ett plask ... och sjunker till botten. Nu, minsann, vill Gebbe ner i vattnet! ...